Jag är inbiten feminist. Har varit sedan barnsben och kommer alltid att vara. Född på 70-talet under rödstrumpetiden, med en ytterst genusmedveten förskollärare till mor och en pappa som var en av de få på den tiden som tog ut föräldraledighet, så har det liksom aldrig varit så mycket att snacka om.

Det finns och har funnits många strömningar inom feminismen från radikalfeminism, till liberalfeminism till queerfeminism till intersektionalitet. Det betyder att alla feminister inte tycker exakt lika eller agerar lika i alla frågor, eller att de behöver göra det. Det som förenar feminism som rörelse och ideologi skulle jag snarare säga är:

Åsikten att de patriarkala strukturer och könsstereotyper som finns i vårt samhälle kraftigt begränsar både kvinnor och mäns möjligheter att förverkliga sig som individer – samt en vilja att förändra dessa strukturer och könsstereotyper.

Det innebär för egen del att jag vill kämpa för både kvinnlig och manlig frigörelse. Viktiga frågor för mig är t ex att minska inkomstgapet mellan män och kvinnor, genusmedveten barnuppfostran, delad föräldraförsäkring, att arbeta mot det ökande gapet mellan pojkar och flickor i utbildning där pojkar i allt högre utsträckningar blir förlorare, frigörelse av mannen från den traditionella maskulinitetsrollen, kvinnlig sexuell frigörelse från stereotyper om kvinnlig sexualitet och en hel del andra saker.

Jag är också BDSM utövare. Det skulle jag väl inte säga att jag varit sedan barnsben men jag skulle absolut säga att driften och dragningen mot BDSM funnits där sedan mycket tidig ålder, långt innan jag förstod vad det var. Jag minns pirret redan som femåring när barn fick smisk i sagoböcker och jag har onanerat till otaliga böcker om unga kvinnor som uppfostrats, uppläxats, smiskats, agats. När jag blev äldre var det alltid de erotiska skildringarna som innehöll lättare element av dominans, tvång och våld jag blev besatt av. Alltid. Det tog dock (alltför) lång tid att förstå att det här kallades något som hette BDSM och att det fanns fler som jag – framför allt att det fanns män som ville leverera det jag sökte. Idag har jag varit BDSM utövare i snart åtta år och lever i en relation där vi har det man brukar benämna ”dominanssex” och där jag är undergiven och han dominant. Liksom feminism är ett paraplybegrepp för många olika inriktningar är BDSM självklart ett paraplybegrepp för många olika inriktningar, sexuella läggningar och kinks. Personligen kretsar mina runt smisk, pisk, fysiska övertag, rollspel runt uppfostran, viss objektifiering och en del andra saker.

Jag är alltså feminist, en kvinna i karriären och i en chefsposition och samtidigt sexuellt undergiven. Hur går det ihop?

För mig har det alltid gått ihop. Jag ser ingen konflikt i det överhuvudtaget och jag har aldrig någonsin reflekterat över att det skulle kunna finnas en sådan konflikt, eller skämts för min läggning. Jag har nämligen som just kvinna och feminist fått lära mig att min sexualitet är viktig. Att min lust och njutning är viktig, att mina orgasmer viktiga, att jag har rätt att tända på vad jag vill och leva ut min sexualitet på det sätt jag vill och med vilka jag vill, att jag har rätt att säga ja rätt att säga nej. Igen, jag tackar min mamma och 70-talets rödstrumpor för det.

Jag skulle snarare säga att just det att vara feminist har hjälpt mig som BDSM utövare. För det ska man veta att BDSM världen inte är fristående från övriga samhället utan en avspegling av detsamma, trots att den på många sätt strävar efter att vara en normbrytare. Samma patriarkala strukturer återfinns här samma liksom samma begränsande könsstereotyper. Alltför ofta är de till och med förstärkta. Det är ingen slump att den absolut vanligaste konstellationen i BDSM sfären är heterosexuell dominant man/hetero- eller bisexuell undergiven kvinna. Det är ingen slump att undergivna män av många stigmatiseras när de bryter med en konventionell mansroll. Det är ingen slump att myten är att dominanta män är övermänniskor och födda ledare och medan undergivna kvinnor mest är följsamma. Det är ingen hemlighet att det finns dominanta män som använder BDSM konceptet för att dölja en skev ibland rent misogyn kvinnosyn. Det här är egentligen inget konstigt och ingen anledning att avstå BDSM utövande men det måste bekämpas.

På det personliga planet har min feministiska övertygelse hjälpt mig att i relationer ställa krav, artikulera och realisera mina önskemål. Att våga sätta gränser. Att utöva BDSM med min njutning i fokus och på mina premisser. På ett allmänt plan har samma feministiska övertygelse bidragit till informationsspridning och initierande av debatt – för en BDSM värld där alla får plats och kan utöva på sina egna villkor och som individer istället för kön.

Därför skulle jag vilja gå ett steg längre och säga att det inte bara är så att det inte finns en konflikt mellan att vara feminist och BDSM utövare. Jag skulle säga att BDSM behöver feminism. Faktiskt att den inte klarar sig utan feminism.

Jag skulle också säga att feminismen behöver BDSM. Som jag skrev ovan är BDSM i mycket en återspegling av det omliggande samhället men det är samtidigt en sfär som strävar efter att vara icke normativ och en sfär där alla sexuella läggningar ska få plats och accepteras. Senare strömningar inom feminism (t e x queerfeminism) strävar också i denna riktning genom att fokusera på t ex rättigheter för homosexuella och transsexuella. Jag kan däremot inte riktigt se att BDSM inkluderats på den feministiska agendan och sex som inkluderar inslag av samtyckt våld, objektifiering och förnedring verkar fortfarande vara något som många feminister har svårt att hantera. Jag kan också se feministiska strömningar som snarare stärker än bryter med stereotyper om manlig och kvinnlig sexualitet och sexdrift. Hit hör åsikter om att kvinnor inte tänder på pornografiskt material, att män vill ha sex oftare än kvinnor och så vidare. Det här blir många gånger lätt paradoxalt och här kan BDSM och vi BDSM-utövare göra en skillnad – igen för att stå upp för allas rätt till sin sexualitet och njutning utifrån de individuella preferenser och drifter vi besitter.

Jag skulle helt enkelt säga att feminism och BDSM behöver varandra. Och att feminism blir så mycket roligare och mer njutningsfyllt när det kombineras med BDSM.

Men det sista är ju en högst personlig preferens ?